Jag smakade på hela dig
Min tunga fick kittla
mot din mjuka hud
Jag lät den vandra längs ådror,
jag kysste din hals.
Dina läppar och
din mage var som silke
mot min tunga
Varje sekund njöt jag
av att se dig göra samma sak
Din bröstkorg höjdes upp och ner
när jag långsamt närmade mig
din ljumske
Jag smakade på hela dig,
och du sa
att det var bra.
Vi stönade och skrattade och njöt
och när det var över
var jag bara använd.
En kvinna.
Jag är så skör,
så liten,
så liten.
Använd och slut.
Saltsmak på läppar,
ett hån mot mig själv,
mot min uppoffrande kropp.
En skam för kvinnosläktet
ett hån mot mänskligheten
En kvinna.
Vinterfågelflykt
Se, nu lyfter snö från marken,
formar fåglar
som vinden ska lära flyga - lära leva!
Hör sen fågelsånger ebba ut
då dess näbbar styr mot vår
än mot sommar, än mot höst.
Bort från den plats
där skogsliv täckts av asfalt
och där fåglar varit snö
under otacksamma fötter
I snövita, solfångande fjäderdräkter
räknar de varje vingslag bort
så att de en dag,
när världen blivit snäll,
kan finna hem igen.
Från en mor
Lilla du, vad tänker du på?
när du stirrar blint mot ett ingenting
vad känner du, när pannan rynkas så?
och du slutar märka vad som sker omkring
Om du bara kunde berätta
om du lät mig förstå
vi kunde ställa allt tillrätta
och vidare gå
Lilla du, släpp in mig i din borg
jag vill vara dig nära
föralltid dela din glädje och sorg
och dina bördor bära
Om du bara kunde berätta
om du lät mig förstå
vi kunde ställa allt tillrätta
och vidare gå
Lilla du, mitt hjärtas skatt
morgonen ska åter gry
men jag undrar så vad du drömmer inatt
när du ligger där stilla som en staty
Om du bara kunde berätta
om du lät mig förstå
vi kunde ställa allt tillrätta
och vidare gå
Ingenting är logiskt
Mitt hjärta dunkar hårt idag
studsar, skrattar, strömmar av tankar
som är logiska, ända tills de når mitt förstånd
och känsloransonen silas bort ur systemet
Mitt hjärta spelar banjo idag
dansar, sjunger, tappar noter och kommer av sig
men skrattar likväl åt livets skavanker
som alltid när intelligens attraherar
och ingenting är logiskt
och ödmjukhet försvagar alla leder
i kroppen
Jag vill se dig
håna logiken
låta känsloransonen återta sin plats
sila bort mitt förstånd
Bara skrivna ord och inget mer
men jag vet allt jag behöver veta
för att låta hjärtat dunka hårt
och spela banjo i min kropp
Drömmen om en natt som var en dag
DEN DÄR OM SVAGHET
Människor är flockdjur, ämnade att hjälpas åt och stötta varandra. Vi är levande varelser utrustade med känsloliv och andra viktiga organ som alla ska fylla en särskild funktion i kropp eller psyke, det är än så länge* ett ofrånkomligt faktum. Samtidigt har vi kulturellt konstruerats att bli så självständiga det bara går. Genom större delar av socialiseringsprocessen har vi nämligen fått lära att det är fult att vara svag**, fult att visa känslor.. Ja, fult att vara människa. Vi ska hålla tillbaks våra känslor så mycket det bara går, vara starka och självständiga. Det vi glömmer är att svagheten är vår största evolutionära styrka då den ger oss möjlighet att både sympatisera med andra och älska våra medmänniskor... MEN det är fult att vara svag! Jag kan inte för mitt liv begripa hur det blivit såhär - ändå inordnar jag mig i detta, följer ledet och normen som blivit. Tänk om det vore lika fult att andas som att vara svag, skulle vi då sluta andas? Ja, vi skulle dö. För det är så vi gör, vi följer slaviskt de normer som samhället byggt upp och säger aldrig ifrån, inte ens om vi måste dö på kuppen. Vi glömmer all form av logik bara för att passa in och göra "rätt". Att inte tillåta sig vara svag kommer förr eller senare leda till själslig förintelse.
Igår sattes allt på sin spets när jag för omväxlings skull stannade upp och kände efter. Inte för att jag valde att göra så, utan för att någon speciell såg till att det bara blev. Jag blev svag för, och inför någon. Någon som påminde mig om att jag faktiskt är en människa..... och människan är ett flockdjur!
*Fick precis en fruktansvärd vision om en framtid där människorna blivit så mekaniserade att de inte längre har bruk för ett känsloliv vilket lett till att det evolutionärt sållats bort.
**Ordet svag är här benämning för när en individ av någon anledning kräver mänskligt stöd, vilket innefattar såväl praktiska som moraliska, ekonomiska och sociala insatsbehov. En solklar indikation på svaghet är när en slags saltig vätska fyller upp ögonvrån och ibland rinner över i varierande mängd.
HUMAN BEING
Jag undrar på riktigt om det kan vara en fara att känna för mycket ibland . På sätt och vis önskar jag att det är så, för då slipper jag brutalt ångra hur jag låtit mig präglas av den rädslan i så stor utsträckning som jag gjort. Samtidigt vore det en lättnad att få motsatsen bevisad så att jag ohämmat kan få utlopp för alla känslor inom mig och därtill lämna utrymme åt fler. Men jag har snarare slutits mer som en mussla för varje dag som gått och till skillnad från förr så ligger mitt problem numera inte bara i att säga (eller visa) vad jag känner utan även i att förstå och kunna formulera mina känslor innan de nått munnen. På senare tid har detta skrämt mig lite extra, för jag har alltid tänkt att jag haft ganska hög självkännedom samt funnit styrka i att åtminstone kunna uttrycka mig skriftligt, gömd bakom datorskärmen. Nu kan jag i stället upptäcka mig alldeles bortkommen även där. Trots starka känslor i mig som bara längtar efter att släppas fria tycks jag inte längre finna de rätta orden att klä dem i, och fingertopparna förblir således meningslöst svävande över tangentbordet.
Jag är väl medveten om att jag trängt undan men även förnekat flera ångestväckande minnen från min tonårstid som jag ibland erinrats om i all hast, och visst satte det förmodligen sina spår att aldrig ta itu med svåra känslor ordentligt men optimisten i mig vågar ändå hoppas på att det inte ska vara för sent nu! Jag är bara så rädd. Så himla, himla rädd för att alla känslor och minnen ska bli så skrämmande påtagliga om jag drar upp dem till ytan. Kanske har min styrka hela tiden legat i att jag inte känt efter. Jag har varken råd att förlora fotfästet eller tid att tappa styrkan just nu. De små behöver min stabilitet mest av allt och det finns ingen annan än jag som kan stå för den i dagsläget. Jag vet för väl vad instabilitet kan göra med människor och har lovat mig själv att aldrig utsätta någon för det. Samtidigt vore det ytterst beklagligt om tendensen att blunda för verkligheten fördes vidare på grund min egen feghet.
Mitt i allt detta är det värt att nämna att det senaste året faktiskt har varit oerhört lärorikt, utvecklande och fullt av nya insikter som mer eller mindre har förändrat mitt liv. Den kanske största insikten lärde mig att acceptera men också att uppskatta min ensamhet. Jag började förstå att det var min egen inställning som gjorde de ensamma stunderna så plågsamma när de kunde varit befriande. Något annat jag lärt mig det senaste året är att släppa taget om opåverkbara ideal och glädjas åt vad jag har i stället för att sörja allt jag saknar. Fortfarande önskar jag förstås att det fanns någon slags sekundär trygghet för de små om jag mot förmodan skulle tappa fotfästet nån gång. Skillnaden nu är bara att jag inte längre grämer mig över det utan försöker ersätta all negativitet med min oändliga tacksamhet för den fina lilla familj jag har.
Kanske är jag bara arg på livet
Det är så många känslor jag vill förklara, men så få ord som räcker till. Jag har vridit och vänt på varenda tanke de senaste dagarna, men precis som det sipprat nonsens ur min mun så verkar även tankarna ytterst ofullständiga just nu. Kanske om jag slutar tänka helt, så kommer orden bara falla på plats. Hur som helst är det väldigt skönt att skriva nånting även om det jag skriver nu mer liknar "ingenting". Ikväll vill jag varken tänka eller prata. Jag vill bara finnas till. Dricka te och läsa bok. Det var så länge sen! Kanske är det just sånt jag saknar...
You must be the change you want to see in the world
Det händer då och då att man hamnar i små svackor där all form av inspiration och skaparglädje helt och hållet dör ut; kvar blir oändligt tunga krav och en vilja som inte riktigt når ända fram. Även om det bara är en fas, så är det en fas jag kommer bli tvungen att göra om och göra bättre om jag inte skärper till mig i god tid.
Det gäller bara att finna den rätta viljan; man kan nämligen vilja hur mycket som helst, men viljan behöver en viss glöd för att kunna tränga igenom barriären av motviljor. Rent instinktivt har jag flera gånger velat be människor om hjälp, för att sedan stoppa mig själv när jag insett att den enda som kan göra något åt situationen är jag själv.
Med målet i sikte tänker jag fortsätta sträva mot en utbildning! Den primära orsaken till varför jag stressar upp mig över detta just nu är egentligen för att jag av erfarenhet vet att om jag står still och stampar på samma plats så kommer mitt mål komma längre bort för varje dag som går. Det är dags att jag börjar kämpa ordentligt nu om det ska bli någonting av mig!
Om att blogga
En person som jag, med så mycket tankar om stort som smått, kan väl inte vara blogglös heller. Precis så gick tankarna igår, vilket idag fick mig att skapa denna blogg. Det var länge sedan jag kände att bloggandet faktiskt gav mig något och på ett avslappnat sätt kunde logga in och skriva några rader när andan föll på. Min förhoppning är att det ska kännas precis så denna gång!
