Människor är flockdjur, ämnade att hjälpas åt och stötta varandra. Vi är levande varelser utrustade med känsloliv och andra viktiga organ som alla ska fylla en särskild funktion i kropp eller psyke, det är än så länge* ett ofrånkomligt faktum. Samtidigt har vi kulturellt konstruerats att bli så självständiga det bara går. Genom större delar av socialiseringsprocessen har vi nämligen fått lära att det är fult att vara svag**, fult att visa känslor.. Ja, fult att vara människa. Vi ska hålla tillbaks våra känslor så mycket det bara går, vara starka och självständiga. Det vi glömmer är att svagheten är vår största evolutionära styrka då den ger oss möjlighet att både sympatisera med andra och älska våra medmänniskor... MEN det är fult att vara svag! Jag kan inte för mitt liv begripa hur det blivit såhär - ändå inordnar jag mig i detta, följer ledet och normen som blivit. Tänk om det vore lika fult att andas som att vara svag, skulle vi då sluta andas? Ja, vi skulle dö. För det är så vi gör, vi följer slaviskt de normer som samhället byggt upp och säger aldrig ifrån, inte ens om vi måste dö på kuppen. Vi glömmer all form av logik bara för att passa in och göra "rätt". Att inte tillåta sig vara svag kommer förr eller senare leda till själslig förintelse.

 

Igår sattes allt på sin spets när jag för omväxlings skull stannade upp och kände efter. Inte för att jag valde att göra så, utan för att någon speciell såg till att det bara blev. Jag blev svag för, och inför någon. Någon som påminde mig om att jag faktiskt är en människa..... och människan är ett flockdjur!

 **Ordet svag är här benämning för när en individ av någon anledning kräver mänskligt stöd, vilket innefattar såväl praktiska som moraliska, ekonomiska och sociala insatsbehov. En solklar indikation på svaghet är när en slags saltig vätska fyller upp ögonvrån och ibland rinner över i varierande mängd.