Jag undrar på riktigt om det kan vara en fara att känna för mycket ibland . På sätt och vis önskar jag att det är så, för då slipper jag brutalt ångra hur jag låtit mig präglas av den rädslan i så stor utsträckning som jag gjort. Samtidigt vore det en lättnad att få motsatsen bevisad så att jag ohämmat kan få utlopp för alla känslor inom mig och därtill lämna utrymme åt fler. Men jag har snarare slutits mer som en mussla för varje dag som gått och till skillnad från förr så ligger mitt problem numera inte bara i att säga (eller visa) vad jag känner utan även i att förstå och kunna formulera mina känslor innan de nått munnen. På senare tid har detta skrämt mig lite extra, för jag har alltid tänkt att jag haft ganska hög självkännedom samt funnit styrka i att åtminstone kunna uttrycka mig skriftligt, gömd bakom datorskärmen. Nu kan jag i stället upptäcka mig alldeles bortkommen även där. Trots starka känslor i mig som bara längtar efter att släppas fria tycks jag inte längre finna de rätta orden att klä dem i, och fingertopparna förblir således meningslöst svävande över tangentbordet.

 

Jag är väl medveten om att jag trängt undan men även förnekat flera ångestväckande minnen från min tonårstid som jag ibland erinrats om i all hast, och visst satte det förmodligen sina spår att aldrig ta itu med svåra känslor ordentligt men optimisten i mig vågar ändå hoppas på att det inte ska vara för sent nu! Jag är bara så rädd. Så himla, himla rädd för att alla känslor och minnen ska bli så skrämmande påtagliga om jag drar upp dem till ytan. Kanske har min styrka hela tiden legat i att jag inte känt efter. Jag har varken råd att förlora fotfästet eller tid att tappa styrkan just nu. De små behöver min stabilitet mest av allt och det finns ingen annan än jag som kan stå för den i dagsläget. Jag vet för väl vad instabilitet kan göra med människor och har lovat mig själv att aldrig utsätta någon för det. Samtidigt vore det ytterst beklagligt om tendensen att blunda för verkligheten fördes vidare på grund min egen feghet.

 

Mitt i allt detta är det värt att nämna att det senaste året faktiskt har varit oerhört lärorikt, utvecklande och fullt av nya insikter som mer eller mindre har förändrat mitt liv. Den kanske största insikten lärde mig att acceptera men också att uppskatta min ensamhet. Jag började förstå att det var min egen inställning som gjorde de ensamma stunderna så plågsamma när de kunde varit befriande. Något annat jag lärt mig det senaste året är att släppa taget om opåverkbara ideal och glädjas åt vad jag har i stället för att sörja allt jag saknar. Fortfarande önskar jag förstås att det fanns någon slags sekundär trygghet för de små om jag mot förmodan skulle tappa fotfästet nån gång. Skillnaden nu är bara att jag inte längre grämer mig över det utan försöker ersätta all negativitet med min oändliga tacksamhet för den fina lilla familj jag har.

 

Det är så många känslor jag vill förklara, men så få ord som räcker till. Jag har vridit och vänt på varenda tanke de senaste dagarna, men precis som det sipprat nonsens ur min mun så verkar även tankarna ytterst ofullständiga just nu. Kanske om jag slutar tänka helt, så kommer orden bara falla på plats. Hur som helst är det väldigt skönt att skriva nånting även om det jag skriver nu mer liknar "ingenting". Ikväll vill jag varken tänka eller prata. Jag vill bara finnas till. Dricka te och läsa bok. Det var så länge sen! Kanske är det just sånt jag saknar...